Katten Linus.
Vi har haft vår katt Linus i fyra år nu... Han kom till oss av en slump, Dans kusin förde honom till oss efter att en kollega vanvårdat honom.
I början var han så skygg att han spenderade hela dagarna bakom soffan, han kom fram och åt men gjorde inte så mycket mer... Efter några veckor började han vara framme i vardagsrummet och tydde sig lite mer till Dan än till mig. Och så är det än idag. Han har blivit mycket lugnare med tiden och är t.o.m. framme ibland när Erik och Maria är här med sin dotter Hilda, 10 månader.
Idag sover han alltid med oss, oftast vid mina fötter, och är riktigt gosig och mysig för det mesta. Ibland får han sina ryck och busar eller gör något riktigt irriterade, men det är sällan.
I början var han riktigt överviktig, då han fick äta så mycket han ville hela tiden hos den tidigare ägaren. Han är fortfarande väldigt matglad men går på ransonering, han får inte mer mat än han ska. Han gick ner ganska fort i vikt, men har en massa överflödig hud som flänger på magen när han springer =) Han skulle behöva göra en plastikoperation som mamma ofta säger!
Sedan jag blev gravid har han tytt sig mycket mer till mig, jag vet inte om det har att göra med att jag har ett mycket lugnare humör än tidigare eller att han känner på sig att det är något annorlunda med mig. Undrar hur mycket katter känner på sig? Hur som helst tycker vi mer om vår kisse än vi nånsin trodde att vi skulle göra, och om han skulle försvinna nu skulle vi garanterat sakna honom. Får se hur det går med bebisen sen i april!
